Saltå By firar 70 år

1 juni, 2012 av

När man tänker på Saltå Bys idag, på dess omfattande verksamhet samt alla människor som direkt eller indirekt har med Saltå By att göra, är det lätt att glömma bort att Saltå By, liksom alla verksamheter, har börjat i det lilla. Det kan därför vara på sin plats att minnas hur det hela började.

Saltå Bys historia startar 1942. Då fanns det bara en läkepedagogisk verksamhet i Sverige, Mikaelgården som hade grundats 1935. Mikaelgården var (och fortfarande är) en verksamhet för skolbarn. Så här skriver Marit Laurin (en av medgrundarna till Mikaelgården) om denna första tid:

”Bland medarbetarna fanns en liten grupp, som hade initiativ för dessa äldre elever. Det var Hans Glaser, som hade dem i vården, det var Marit Laurin, som efter en tids frånvaro hade återkommit med initiativ för vävsalen och de äldre, och det var Viktor Penzias, som gärna ville jobba hantverksmässigt med dem. En donation på 13 000 kronor gjorde fram på vårsidan slag i saken. Den räckte till den kontanta delen av köpesumman för Saltå Gård borta vid Pilkrog, 4 km från Mikaelgården i grannskapet av Saltå Kvarn.

 

Valborgsmässoafton 1942 skrevs köpekontraktet. Vi anade inte då, att ”donationen” om något år skulle förvandlas till amorteringspliktigt lån – då hade köpet inte blivit av! Det ekonomiska vågspelet var stort nog ändå. Den 17 juni kom Hans Glaser och hans skyddslingar med hästskjuts från Mikaelgården till ett hemtrevligt, rymligt, nödtorftigt möblerat gammal hus. De fick blommor i knapphålet och köttbullar till middag (vilket var märkligt år 1942)…

 

Och nu började alltsammans omigen, alla pionjärstidens mödor, denna gång skärpta av att det rådde krig och kristid i världen. Än en gång måste allt byggas upp ur intet, ja detta ”intet” var ännu mera totalt än förra gången. Ty till Mikaelgården medförde Charlotte och Gustav Ritter dock flera års praktisk erfarenhet av det läkepedagogiska arbetet med barn… Men hur detta arbete skulle förvandlas för att motsvara behoven hos ungdomar och vuxna, det visste man ingenstans någonting om, det måste vi själva försöka komma underfund med. Vi gjorde alla misstag, som överhuvudtaget går att göra, och svårigheterna hopade sig så, att vi efter ett och ett halvt år var mycket nära att ge upp hela företaget. Ja, det var faktiskt redan beslutat, att saken skulle läggas ner och vi återvända till Mikaelgården. Men efter en vaknatt, då det som trots allt börjat spira fram på Saltå kändes som en realitet att vara trofast mot, togs beslutet tillbaka. Vi fortsatte. Och vi fick uppleva, att de svårigheterna, som tornat upp sig framför oss som höga berg, de vek tillbaka, när vi kom tillräckligt tätt inpå dem…

 

När vi flyttade till Saltå, hade vi gruvat oss litet för att byta Mikaelgårdens skyddade läge i skogsbrynet mot den blåsiga Järnaslätten – men bytet blev en positiv överraskning. Det var mycket skönt att bo i denna urgamla kulturbygd, som då ännu var en levande jordbruksbyggd… På vägen utanför vår trädgård körde bönderna till och från Saltå Kvarn med sina sädessäckar. Kvarnfallet i Moraån gav mjölnaren elektriskt ljus i hans bostad, och Moraån gav pojkarna tillfälle till roliga sysselsättningar året runt…

 

De mera arbetsföra bland våra pojkar var de första 10 åren gärna sedda medhjälpare vid arbetstoppar inom jordbruket, framförallt under höbärgningen och hösttröskningen. Mekaniseringsvågen inom jordbruket dränkte dessa arbetstillfällen. Gårdarna blev kreaturlösa, skördetröskorna skötte hela tröskningsarbetet. I stället kunde vi ända in på 60-talet då och då placera en pojke hos en hantverkare i Järna, i en verkstad eller i en affär. Även denna möjlighet försvann i och med omdaningen av Järna samhälle. Småföretagen försvann, arbetstakten hårdnade, kraven skärptes.”

Av denna berättelse förstår man att Saltå, i början, var en verksamhet enbart för pojkar. Att skilja på pojkar och flickor var den tidens norm. Som det framgår av Marits ord, var det vanligt att ”pojkarna” fick hjälpa till i olika gårdar. Därför hette verksamheten från början Saltå Arbetsskola då man ville betona att man lärde sig ett riktigt yrke på Saltå. Detta, att personer med psykisk funktionsnedsättning skulle lära sig ett riktigt yrke, var helt revolutionerande tankar på den tiden. Det var fortfarande brukligt att man ”gömde” personer med psykisk funktionsnedsättning i olika institutioner och betraktade dem som ”obildbara” (ett tyvärr vanligt förekommande uttryck i dåtidens medicinska journaler). På den punkten var Saltå en helt unik föregångare, en av de allra första verksamheterna som förde fram idén om rätt till arbete för ungdomar och vuxna med psykisk funktionsnedsättning.

Som vi vet har mycket hänt sedan dess. Idag har samhället hunnit i kapp med dessa idéer och rätten till arbete är en självklarhet för alla. Det är därför intressant att blicka bakåt och se att denna idé var en av de bärande impulserna bakom Saltå Bys tillblivelse.

Gérard

PS. Den som är intresserad kan läsa Marits hela krönika.