Starten och de första åren

Som redan nämnts var Mikaelgården det första läkepedagogiska hemmet i Sverige. Mikaelgården, som grundades 1935 av Marit Laurin, Gustav och Lotte Ritter, var avsedd för skolbarn. Så småningom uppstod behov av en fortsättning för de äldre barnen och det var då idén till Saltå Arbetsskola (så hette Saltå By tidigare) kom till. Man såg sig om i trakterna kring Mikaelgården och hittade Saltå Gård några kilometer därifrån. Köpekontraktet för Saltå Gård skrevs under av Marit Laurin valborgsmässoafton 1942. Några veckor senare, den 17 juni, kom de första tre eleverna hit tillsammans med de tre grundarna, Marit Laurin, Hans Glaser och Viktor Penzias. Så småningom gick Viktor till andra arbetsuppgifter, och det är Lissa Hartmann (sedermera Glaser), som man idag minns som Saltås tredje pionjär.

De första åren var svåra. I sin krönika över läkepedagogikens första tid i Sverige, skriver Marit:

Och nu började alltsammans omigen, alla pionjärstidens mödor, denna gång skärpta av att det rådde krig och kristid i världen. Än en gång måste allt byggas upp ur intet, ja detta ”intet” var ännu mer totalt än första gången. Ty till Mikaelgården medförde Charlotte och Gustav Ritter dock flera års praktisk erfarenhet av det läkepedagogiska arbetet med barn… Men hur detta arbete skulle förvandlas för att motsvara behoven hos ungdomar och vuxna, det visste man ingenstans någonting om, det måste vi själva komma underfund med. Vi gjorde alla misstag, som överhuvudtaget är möjliga att göra, och svårigheterna hopade sig så, att vi efter ett och ett halvt år var mycket nära att ge upp hela företaget. Ja, det var faktiskt redan beslutat, att saken skulle läggas ner och vi återvända till Mikaelgården. Men efter en vaknatt, då det som trots allt börjat spira fram på Saltå kändes som en realitet att vara trofast mot, togs beslutet tillbaka. Vi fortsatte. Och vi fick uppleva, att de svårigheter, som tornat upp sig framför oss som höga berg, de vek tillbaka, när vi kom tillräckligt tätt inpå dem.

Och så blev Saltå till. Umbäranden och svårigheter fortsatte i stort sett hela 40-talet och det är först en bit in på 50-talet som en viss stabilitet infann sig.

Vi lyssnar på Marit igen om 50-talet:

Saltå Arbetsskola (förvärvade) villorna i grannskapet allteftersom de blev lediga och nödtorftigt bygga om dem till elevhem. Ett stycke värdefull tomtmark följde med vid varje köp, som vidgade skolans område, vilket var välbehövligt.

För er som är bekanta med Saltå By, är husen som Marit nämner här: Åbo, Solvalla och Lövängen. Som namnet antyder, var idén med Saltå Arbetsskola att erbjuda ungdomar (nästan bara pojkar i början) möjlighet att lära sig ett yrke. Att personer med psykiska funktionsnedsättningar skulle lära sig ett riktigt yrke, var helt revolutionerande tankar på den tiden. Det var fortfarande brukligt att man ”gömde” personer med psykisk funktionsnedsättning i olika institutioner och betraktade dem som ”obildbara” (ett tyvärr vanligt förekommande uttryck i dåtidens medicinska journaler). På den punkten var Saltå en helt unik föregångare, ja, en av de allra första verksamheterna som förde fram idén om rätten till arbete för ungdomar och vuxna med psykisk funktionsnedsättning.

Då jordbruket fortfarande sysselsatte många människor under kriget samt en bit in på 50-talet, var gårdsarbete en självklar fortsättning för Saltås ungdomar. Detta förändrades dock snabbt. Så skriver Marit om denna utveckling:

De mera arbetsföra bland våra pojkar var de första 10 åren gärna sedda medhjälpare vid arbetstoppar inom jordbruket, framförallt under höbärgningen och hösttröskningen. Mekaniseringsvågen inom jordbruket dränkte dessa arbetstillfällen. Gårdarna blev kreaturslösa, skördetröskorna skötte hela tröskningsarbetet. I stället kunde vi ända in på 60-talet då och då placera en pojke hos en hantverkare i Järna, i en verkstad eller i en affär. Även denna möjlighet försvann i och med omdaningen av Järna samhälle. Småföretagen försvann, arbetstakten hårdnade, kraven skärptes.

Även om det blev mindre av gårdssysslor med tiden, har hantverksarbetet alltid varit viktigt för Saltås ungdomar. Då Marit kunde väva började ungdomar tidigt att bearbeta ull och så småningom kom ett snickeri och en smedja till. Det blev början på Saltås hantverksprofil och så är det än i dag.

Kontakt